21 november

Sista gången jag fick det samtalet var den 20 november. Jag lämnade Oliwer hos farmor, frågade om det var okej om han stannade ett par timmar? Ni förstår, vi har alltid klarat oss innan, min älskade pappa har alltid rest sig från sjukhussängen och från alla sina sjukdomar. Han har alltid fått åka hem.
Självklart skulle han göra det även denna gång! Han kommer resa sig, piggna till, le mot oss och ge oss den där blicken ”att än ger han inte upp” – att min älskade pappa skulle ta farväl av oss existerade inte, även om vi alla visste att det en dag skulle bli så.
Men Mitt hopp övergav mig aldrig. När han somnade sista gången så sa jag något till mamma att ”nästa gång han vaknar så ska vi” (minns inte vad det var jag ville säga till han), men jag var säker på att han skulle vakna igen, Mamma sa ”han kommer inte vakna igen Ia”. Mina tankar – Det kommer han visst, han har alltid gjort det innan. Hon ska minsann få se vad fel hon har!

Någon gång mitt i natten så lämnade min syster och mamma min älskade pappa några minuter för att dricka kaffe. Jag mådde så illa just då, nästan så jag kräktes. Ångesten har aldrig varit så närvarande som just då.
Jag höll i min älskade pappas hand, han sov djupt. Jag ropade förtvivlat på honom, ”pappa, pappa, snälla fina pappa, krama min hand, snälla snälla du, krama min hand”. Jag bröt ännu en gång ihop och klappade hans fina ansikte, han älskade när man klappade på honom.

Timmarna efter är en väldigt tydlig dimma. Min älskade pappa, det skulle ju vara du och jag för alltid! Jag minns ofta tider från när jag är liten ”jag ska gifta mig med pappa” för han var verkligen allt för mig. Min älskade älskade pappa.