Förlossningsberättelse

Det börjar ju redan på tisdagen, tisdagen den 13/9. Jag börjar få värkar, påriktigt värkar, klockar dem under en lång tid utan någon somhelst framgång, värkarna varierar mellan 4-12 min, men nog allt förstod jag vad som var på gång. Ingen sömn denna tisdagsnatt alltså. Det håller på precis likadant hela onsdagen och vid elva på kvällen bestämmer vi oss för att åka in till förlossningen och undersöka saken. Sagt och gjort. Värkarbetet var igång och jag var öppen 3 cm. Vi fick välja om vi ville stanna kvar eller åka hem och fortsätta värkarbetet på egen hand hemma, vilket jag givetvis valde. Fick med mig en ”sovdos” som jag svepte när jag kom hem, och gud så skönt för jag sov hela onsdagsnatten, välbehövligt!

Vaknade sent på torsdagen, vid halv tio – av värkar! Åhh inte igen, och om igen, sätt fart nu då! Hela torsdagen gick, och värkarna blev aldrig regelbundna, så jävla påfrestande att gå hemma och ha värkar precis hgela jävla tiden, gaaaahh. Så torsdagsnatten blev ju givetvis utan sömn den med…

Fredagen var precis likadan, och nu bestämde jag mig för att få ut ungen! Höll igång hemma som bara den, pressade mig moit köksön mellan värkarna och bet ihop! Tog med mig Pelle på promenad, så efter en rask promenad på ca 30 minuter med några avbrott där jag fick sätta mig ner och klämma hans ben (värk) så var vi hemma igen, och jag tanken var ”ungen kommer aldrig vilja komma ut”. Men, värkarna bli tätare och gör mer ont. Jag ringer till förlossningen och förklarar läget, de vill att jag ska komma in för undersökning, men att just nu var det liksom ”fullt” så jag fick gärna vänta en timma…

Pelle gick ut och klippte gräset och jag följde med, la mig på bänken och kramade en kudde i hopp om att en timma skulle springa förbi lite fort. En timma gick, och nästan två faktiskt innan vi återigen klev in på förlossningen. Klockan var då 16.30. Denna gång med BB väskan för nu jäklar tänker ”jag inte lämna stället förrens ungen är ute!”. Jag blir mottagen direkt av en undersköterska och en barnmorska, och nu var jag 3-4 cm öppen (bara 🙁 ). Guuuuud så frustrerande, 7 jävla centimeter kvar! Men men. Vi fick ”checka in” i en förlossningssal direkt. Den var stooOOoor och jag tittade på Pelle och sa, ”det är här det kommer ske” final destination liksom! Hans svar ”det har vi inte sett än” – vilken positiv! Haha :).

Jag fick direkt byta om till den sjukt snygga men ack så bekväma vita sjukhus-skjortan och nät-trosor. Och ganska omgående blev jag introducerad för Mr Lustgas, haha kan jag säga! Efter en stunds användande av lustgasen började jag känna hunger, smärtan hade avtagit lite så det var inte så konstigt att jag kände hunger, helt tom mage! Pelle gick och köpte mat till mig, pannkakor som jag glatt gluffsade i mig samtidigt som jag sög lustgas :D.

Ett någon timma så var det dags att ”sticka hål på fostervattenshinnan” – och detta var verkligen något jag bearbetat mycket i mitt huvud, hur sjutton skulle detta kännas? Det kändes knappt kan jag säga, det vart lite blött men inte mer. Värkestimulerande dropp sattes nu in för att få lite mer fart på verkarna. Och mer fart vart det ju, det blev betydligt starkare, kom väldigt tätt men höll inte iu sig mer än någon halv minut.

Ett par -tre timmar efter inskrivningen så fick jag föfrågan om Epidural (ryggmärgsbedövning) och typ 2 minuter senare (jäääävligt snabbt iaf) så stod där Mr Doktor och skulle sätta den lilla lilla nålen rakt in i ryggen, givetvis med bedövning innan. Sagt och gjort, där satt den, men om den gjorde sån jävla skillnad det vet i tusan, eller näe inte fullt ut, för lustgasen gick inte att släppa.

Nu är timmarna fram tills fyra på morgonen väldigt suddiga, jag uppfatttar dem att gå väldigt fort, emellan åt är jag så ”hög” på lustgasen att jag tror jag befinner mig på ett diskotek men finner mig snart till ro med att Pelle står vid sidan av sängen, ”andas, andas, andas” Ja för det är rätt lätt att bara hålla andan istället när man har ont… Jag provade diverse olika ställningar och lägen för att få smärtan att dämpas lite, barnmorskorna var verkligen så gulliga och coachade mig hela tiden. Och det finns väl ingen på den avdelningen som nu inte sett mig naken, jag var så lost och typ brydde mig nada så jag traskade omkring i stort sett naken, ja den vita skjortan satt fast ovanför magen i massa elektroder och grejer, och trosorna hade jag blivit av med för länge sedan då det gjordes en väldans massa kontroller för att se om jag öppnade mig.

Vid 04.00 så börjar barnmorskorna inse att detta kommer inte fortlöpa, det står helt enkelt still. Jag var öppen 6 cm och hade varit det de senaste 4 timmarna, ingenting hände! Fler kontroller gjordes och det fanns inte en hand som inte hade varit i min fiffi” och vänt. Alla för att känna och klämma hur bebisen låg. Hur låg den då? Med näösan uppåt tryckt mot bäckenet, näst intill oruckbar. Ville liksom inte ”glida förbi” bäckenet. Och vid det här laget har det nu gått nästan tolv timmar sedan jag blev inskriven, men värkarbetet har hållt på i 4 dygn…

Ett doktors team kliver in och även de ska känna och kläömma hur bebisen ligger, jag har så jävla ont vid den här tiden, vrider och vänder mig i sängen tillsammans med lustgasen och nästan vrålar att de får ta ut den via snitt – NU! För känslan är obeskrivlig, jag liksom kände att det var stopp, det gick inte längre. Doktorerna redogör och har typ möte om hur detta ska fortlöpa.

En stund senare får jag svaret: Vi har beslutat om att stänga av all värkarbete, sätta en ny Epidural och sedan låta mig sova i någon timma – för att sedan sätta igång allt igen, i hopp om att bebisen ”glider förbi” bäckenet om jag slappnar av lite mer. Nu sprutar tårarna på mig, ilskan är hög och jag är förtvivlad – min känslan är ju att det går inte, den sitter typ fast! Men vad har jag för val? Inget jävla val, bara att gå med på det de säger, måste försöka igen.

Doktorn kommer in igen och sätter en ny Epidural, och nu förstår jag innebörden av den bedövningen, herre gud så skönt, jag liksom såg på maskinen när jag hade en värk, men den var liksom lååångt borta. Jag somnade. Klockan sex blev jag väckt, ny värkestimulerande dropp sattes in och det tog inte lång tid förrän allt var igång igen och jag återigen låg och vred mig i sängen, ajajaj.

Framåt tio tiden, då alltså med ytterligare 4 timmars cp-onda värkar så kommer doktorerna in och gör ytterligare en redogörelsen om hur de ska gå tillväga – svaret blir kejsarsnitt. Jag fick återigen tabletter så att värkarna skulle avta samt att droppen togs bort.Det sattes in en kateter och de gjorde iordning mig för operation. Jag förklarade nu för Pelle att det kommer nu bli han som tar bebisen först när den kommer ut och jag är väl en aning rädd här kan jag lova, rädd, ängslig och nervös.

Runt halv elva rullas jag in i den jättebelysta operationssalen, Pelle kommer in efter, iklädd grön dress och en såndär sjukt snygg grön mössa, jag skrattar nästan, så söt han är. De provar att lägga bedövningen i min Epiduralbedövningsficka, men den tog inte fullt så bra, så en ny bedövning läggs i ryggen, en spiral som går rakt in i kotan, men nej jag kände inte ett piss. Just nu ligger jag och skakar på britsen, mest för att jag är nervös, jag är så jävla rädd att jag vet inte vart jag ska ta vägen ”snart kommer de skära i mig”, ”snart kommer de skära i mig”, ”snart kommer de skära i mig” var bara mina tankar – jag måste spy NU. Jag säger till att jag måste kräks ”Nej då säger sköterskan brevid mig” Ehhhh jooo säger jag, då håller hon typ nästan för mig mun så jag börjar få panik, samtidigt som kroppen försöker kräkas, men det går inte, för det är så bedövad nu så kräkreflexen fungerar inte redigt som den ska.´

Nästa etapp är den värsta någonsin…

Jag känner att jag börjar få svårt att andas, jag får ur mig detta, men min röst är så svag och klen att det känns som ingen hör mig – ”jag kan inte andas, jag kan inte andas” Jodå säger någon därinne till mig, det är bara som det känns, ”jag kan inte andas” fortsätter jag bara säga…”Kläm min hand säger någon till mig, kläm min hand”. Jag kände ingenting, fanns knappt n muskel som fungerade. Syrgas läggs på min mun, till vilken hjälp? Ingen, det hjälpte inte ett skit, jag kände bara att det var svårare och svårare att andas, och jag tror att Pelle nu började känna att det var lite jobbigt. Nästa ord jag hör inne i salen är ”Vi söver henne – du får följa med ut”. Någon lägger en mask för min mun och min sista tanke är ”Nu dör jag, för jag kan knappt andas, och det är ingen här inne som fattar det, så jag kommer aldrig mer vakna upp, jag kommer aldrig få se våran bebis” Borta.

”Du vaknar nu upp från ett kejsarsnitt, allt har gått bra, du ligger just nu på uppvaket på intensiven” – Det är orden jag hör när jag slår upp ögonen. Mina tankar går till bebis, Pelle, töööööörstig! Kroppen är fortfarande ganska bortdomnad. Någon baddar mig i munnen med en blöt bomullstuss, ”du får inte dricka något ännu”.

Hur mår bebisen? Vad blev det för något? Vart är Pelle? Bebisen mår bra, jag vet inte könet men de kommer snart och hälsar på dig. En ny sköterska kommer, jag frågar henne samma sak. Hon berättar då att det är en pojk! Jag ler. Någon halvtimme senare kommer Pelle och våran lille bebis in på uppvaket, jag ler och jag gråter, vilken lycka! Mina prinsar! Samtidigt då får jag ett silverhalsband som kommer betyda mycket för mig. Jag minns inte redigt vad som sägs här men Pelle och bebis lämnar uppvaket för att åka tillbaka till förlossningen, jag kommer få åka dit om stund också…

Medans jag ligger där på uppvaket, försöker jag fundera ut allt som just hänt, vilken soppa. Allt är så rörigt, men just då käönner jag sådan stor lycka, äntligen! Jag ringer pappas mobil, päronen var nämligen då utomlands. Men pappa svarar, och jag glappar de efterlängtade orden med en hes stämma – ”du har blivit morfar” – Jag hör hur lycklig han blir på andra sidan luren, jag blir så lycklig över att höra hur glad han verkligen blev! Mamma pratade jag med senare…

Efter någon timma på uppvaket så rullas jag en ganska lång väg tillbaka till förlossningen, där sitter min prins med min lilla prins, och jag får honom i famnen direkt. Pelle den stackarn är så hungrig så han försvinner ett tag. Jag ringer till mijn syster och berättar, samt till Janni och Helen, men jag är fortfarande helt groggy i huvudet… En stund senare är Pelle tillbaka och vi rullas nu nedför korridoren till vårat nästan hem de kommande dagarna BB.

Lördagen den 17/9 klockan 11.02 Föddes våran Oliwer. 51 cm lång och 3170 g.