Att ge upp ett beroende…

Lördagsnatten klockan 00.30 tog jag den sista. Datumet var den 11/12.

Första dagen.

Det var en söndag, jag hade egentligen planerat in att röka även denna dag, mitt mål var att sluta på måndagen. Men jag tog mitt beslut och slutade en dag tidigare, redan där är jag stolt över mig själv. Jag klev upp vid halv nio, satte på mig ett nikotinplåster och började morgonen som alla andra, nämligen genom att dricka kaffe. För alla rökare kopplar man direkt – ”kaffe&morgon-cigg” givetvis också jag. Men det gick bra, jag slog bort tanken hela förmiddagen. Vid tolv tiden så gick jag ner mot stan, jag hade ännu inte käkat något, för efter mat vill man röka, men jag kan ju inte hungra ihjäl. Så det blev fika på stan, macka och kaffe. Suget kommer som ett brev på posten precis hela tiden. Men håller man sig aktiverad så försvinner suget för ett tag, men det kommer och går precis hela tiden, ibland starkare och inbland svagare. Hela dagen gick och för varje jätte sug jag kände kvävde jag det med kaffe, ett tips jag fått som verkar funka. Så det blir en jävla massa kaffe nu istället, men bättre det än att käka något varje gång. Innan jag gick och la mig slet jag av plåstret som lämnat ett stort rött märke, starka grejjer de där.

Andra dagen.

Klockan ringde som vanligt vid halv sju, denna dag var jobb dag, precis som de flesta andra dagar, fast nu utan cigaretter. De första timmarna gick bra, jag drack som sagt va kaffe istället, vääldigt mycket kaffe. Den värsta smällen kom efter frukostmackan runt halv nio tiden på morgonen. Då vart det redigt illa. Jag stoppade in en läkerol och en plastgaffel i munnen. Drack lite mer och tuggade på gaffeln tills det inte fanns något kvar att tugga. Begäret hade lagt sig något. Dagen gick, begäret kom och gick hela tiden. Man lever liksom i någon slags olycklig bubbla. Livet är inte bra någonstans, man blir depp och får ångest. Men det är bara den lilla, lilla hjärnan som spelar än ett trick, givetvis. Kroppen och hjärnan är vana att få i sig nikotin flera gånger per dag, det är klart den reagerar. Men jag slog bort tanken hela tiden. Fast besluten om att jag VILL INTE VARA EN ÄCKLIG RÖKARE! Även denna dag gick förbi ganska så smärtfritt. Kvällen är lättast att ta sig igenom, enligt mig.

Tredje dagen.

Efter frukostmackankom det där jävla begäret igen, slår en som en boxningshandske i trynet och skriker åt en att tan nu en cigg!!! Denna morgon var värsta, det kröp i hela kroppen. Kroppen hade fått nog, nu ville hjärnan få sin vilja igenom…men inte för en sekund gav jag vika. För hade jag tagit en enda cigg, eller bara ett par bloss, (som min hjärna försökte övertala mig om) så hade jag fått börja om, och det tänker jag verkligen inte göra. Under förmiddagen på jobbet googlade jag febrilt efter heta tips som kan hjälpa mig igenom detta, och jag fann det jag sökte, en lång uppsats om en kille som läst en bok. Boken var skriven av en man som i 33 år har rökt 100 (!) cigg om dagen hade blivit rökfri, han beskriver i detalj hur man ska gå tillväga för att sluta samt saker som får en att ALDRIG mer vilja röka. Min enda tanke var ”denna bok måste jag ha”. När jag slutade så traskade jag hemåt, jag kände mig full av energi och skippade helt att köpa den omtalade boken, för nu kände jag mig stark, och inte ett dugg röksugen! Kvällen gick som alla andra kvällar, dvs mkt bra, men det är små motgångar man har lite titt som tätt, dvs när det känns som livet inte är värt att leva, man vill bara tjuta, och det gör man också. Helt sjukt vad hjärnan kan spela än ett spratt!

Fjärde dagen.

Nu visste jag hur allting funkade, jag hade koll på när begäret skulle komma och vad jag då skulle göra. Jag var förberedd, och OJ vad det hjälper! Det var på den fjärde dagen jag äntligen började känna att jag var påväg mot ett rökfritt liv, jag såg ljuset i tunneln, de värsta dagarna var nu över. Vilken känsla! Tjejerna på jobbet som verkligen stöttat och pushat mig har varit såå bra och förståliga. Men vet ni, jag har inte ens fått några psykbrott, inte ett ända! Kort stubin har jag alltid haft men jag kan ju aäga att den har faktiskt säga att den har ännu inte blivit kortare, vilken jag verkligen trodde. Alltså så påverkar jag ingen negativt genom att vara kort eller tjurig, plus poäng där.

Jag har rökt i 10 år, det blir cirka 40 TUSEN cigaretter och summan slutar på ungefär 80 TUSEN kronor. Jag har nu varit rökfri i 10.080 minuter, eller 168 timmar, alltså 1 vecka. Jag kallar mig inte rökfri, jag kallar mig inte heller ”nykter rökare”. Den dagen jag kommer kalla mig ”helt fri från nikotinet” är den dagen jag inte känner suget längre, men det är formdligen en lång resa dit, men det värsta är över. Tack gode gud!

Jag fick ett tips av en vän, att jag skulle belöna mig själv med något för varje ”rökfritt” steg jag tagit, och jo varför inte. Första belöningen blir efter en vecka.

Vad fick mig att sluta?

Det har varit pågång under en längre tid, men jag har skjutit på det, tills jag för någon månad sedan slog vad med min bästa vän Helen, som också är rökare. Vi satte ett datum och däred skulle vi bli rökfria, jag för första gången och hon för andra. Den största motivationen man måste ha är sin egen VILJA, för vill du innerst inte så kommer det bli jävligt svårt. Hjärnan lurar dig vldigt lätt då. Andra saker som jag länge tänkt på var att jag vill ha bättre kondition, jag vill se mig i spegeln och inte se ut som en rökare, ni vet sådär gråa som rökare blir, vilket jag också blivit. Jag vill få tillbaka min färg i ansiktet, få bort de där mörka ringarna runt ögonen, och jag vill inte påverka hunden och få fler rynkor. Jag vill må bättre i kroppen, slippa slemklumparna som ALLA rökare har, jag vill inte lukta som en gammal askopp i varken mun, kläder eller hår. Jag vill se frisk och fräsch ut, jag vill helt enkelt inte röka längre – det har varit en lång väg, och det är en låång väg kvar, men nu är jag äntligen på väg. Och jag är så jävla stolt över mig själv!

Jag hoppas att med dessa ord fått dig som rökare på bättre tankar, du kan sluta, om du har viljan så kan du, alla kan.