Jag minns så väl när jag ligger i sängen ihop med mamma. Jag är fem-sex år gammal. Vi pratar om bebisen som ligger i mammas mage. Om hur jag önskar att det är en tjej, och mamma som säger att hon tror att det är en kille. Jag längtade väldigt mycket efter ett syskon!
Dagen hon kom till världen började med en sommarmorgon ute i stugan. Vattnet går. Jag lämnad av hos min mormor. Jag är förväntansfull. Ganska kort därefter (några timmar) så hämtas jag. Jag kliver in i en ganska stor sal. Där var hon. Nybadad men luktade gammalt bacon. Helt lila-röd och tanig som en fågelunge. Min lillasyster.
Den första tiden i livet var hon min docka. Jag gick och plockade upp henne från sin säng när hon låg och sov. Mamma helt ovetandes. Jag la henne i min dockvagn och körde race runt gården. Hon ställde upp på det mesta.
Åren gick och under tonåren var vi inte alls tighta. Olika faser och utvecklingsperioder gjorde att vi spydde rätt mycket galla på varandra. Men de åren försvann förbi snabbt och vi blev vänner igen, bästa vänner.
Med åren har vi bara kommit närmare varandra. Vi berättar nog nästan allt. Vi förstår varandra. Vi ställer upp på varandra. Vi kommer alltid hålla ihop.
Så Brudtärna nummer 3 och även hederstärna är ju självklart min älskade fina syster Rebecca ♥️.
Du och jag Alfred.
Naaaaw ♥️
Gud nå gråter jag! Gud så fina ni är ❤️