Ibland får jag nypa mig lite i armen. Jag känner sådan otrolig lycka över att ha fått två friska fina ungar. Att resten av familjen får vara friska.
Men Igår på väg hem från Öland kom tårarna när jag tänkte på pappa. Det gör så ont i mig att han inte kommer vara med mig den dagen jag gifter mig. Fan vad jag saknar han 💔.
Lyckan kommer i vågor. Precis som det ska vara. Vem är lycklig dygnet runt alltid? Tråkigt. Jag vill bara inte att all det här jag känner ska försvinna. Tänk om det bara är en bra fas just nu? Eller tänk om det faktiskt kommer kännas såhär större delen av livet. Lycka.