Dagen började med sovmorgon. Jag klev upp strax innan åtta och skuttade direkt mot duschen. Efter en stund kom P in med L och tyckte att jag segade mig. Något han inte brukar påpeka (första varningstecknet).
Efter duschen fyllde jag upp en kopp med kaffe och insåg att det var väldigt städat hemma. (Andra varningstecknet).
P som skulle åka och handla bröd sa att han skippade det och valde istället att spela tv-spel med O för han ville det väldigt gärna. (Tredje varningstecknet).
Så då hade jag en dryg timma tills jag skulle hämta upp syster och vi skulle åka till Ikea. Gjorde iordning håret och sminkade mig. Sen fyllde jag kaffet och knäppte en liten bild som jag skulle haft med till ett blogginlägg. Inser att det faktiskt är 50 minuter kvar tills jag ska hämta syster så tänker att jag hinner med en promenad innan.
Sen…
Hör jag tunga steg med prasslande kläder som närmar sig köket. In kommer en person med heltäckande skidklädsel och min första tanke är ”men herre, så kallt är det inte ute P, du skulle ju bara åka och handla bröd” (asså skrattar så åt mig själv i efterhand att jag tänkte så). Bara en bråkdelssekund kommer en till person. Även denna skidklädd.
Det går bara några sekunder innan jag fattar. Fattar att fan det är nu det händer. Det är nu de ska ta mig. (Under dessa sekunder hinner jag också bli förbannad på mig själv. Förbannad att jag inte misstänkt något, jag skulle ju vara beredd. Mig lurar man inte. Eller? 🙈)
Den ena killen stirrar blint in i mina ögon och jag försöker genast lista ut vem det är. Jag misslyckas. Jag gör ett halvtappert försök till att fly. Dumt. De kastar sig över mig och jag blir som en spagetti (känns det som). De trär över mig något över huvudet så jag inte ska se. Sen blir jag uppslängd över en axel. Nu tycker jag det är lite läskigt. Varför hör jag inte barnen. Varför säger inte P nåt? Är det på riktigt? Har dem tagit dem med? Tusen tankar.
Jag blir formligen inkastad in i en bil. Hamnar på en madrass. Det luktar bränsle. Får ett par hörlurar där en röst säger något i stil med ”Det är Henrik, jag har inget annat val, det måste bli såhär” och sedan spelas det Death metal musik. (Henrik är en väldigt påstridig person som kommenterat mkt senaste tiden här)
Då börjar jag flina. Kanske mest för att nervositeten börjar släppa när jag helt kan utesluta att det är en möhippa på gång och inget annat otäckt! Sen åker vi en bit. Jag försöker tänka vart vi ska. Jag känner vem som kör bilen. Frågan är bara hur länge ska jag ligga här? Jag kommer kräkas…
Sen stannar bilen och dörren går upp…