Eftersom min första förlossning med Oliwer inte gick bra, verkligen inte bra så skulle denna bli så mycket bättre. Därför blev det ett planerat snitt.
Datumet har jag vetat om sedan ett par månader tillbaka. Tiden för snittet fick jag däremot veta dagen innan.
Den 29/9 klockan 11.00 skulle vi befinna oss på förlossningen. Jag kan säga att jag sov ruskigt dåligt natten till den 29:e. Hamnade aldrig i någon vidare djup sömn, vilket såklart inte är så konstigt. Jag drack två koppar kaffe samt ett glas nyponsoppa precis innan klockan sex pp morgonen, för sedan fick inget mer komma in genom munnen innan operation.
Väl uppe på förlossningen var det dags att duscha, sätta nål i armen, kateter och få information.
Givetvis var det väldigt mycket denna dagen så allt blev förskjutet. Själva snittet skulle skett runt 13 tiden men det drog ut några timmar till. JAG VAR SÅ SJUKT HUNGRIG. Och ja en smula nervös. Men jag hade inget val, ut ska ju ungen. Allt kan vara gå bättre än förra kejsarsnitt som blev akut och slutade med att jag sövdes.
15:45 kom de in och hämtade mig. Rullades ut i sängen mot operation. Jag var sist ut idag för operation så de berättade att allt kommer ske med ganska rask takt.
Jag klev ur sängen och gick sista biten in på operation och fick hoppa upp på britsen. Här är minnet lite dimmigt för jag var så nervös.
En nål till sattes i handen. Jag fick lägga mig på sidan, ryggmärgsbedövning (spinal) sattes. Det kändes! Och vid det här laget låg hela jag och hoppade på britsen av rädsla… Men ganska snabbt kickade bedövningen in och all känsel i benen försvann. Samma känsla som vid förra snittet dök upp. Illamående och det kändes som bedövningen stack uppåt. Jag sa att jag mådde illa så jag fick något som kickade in direkt via nålen. Därefter bara andades jag mig igenom den rädsla jag upplevde där och då och hur rädd jag var för att bedövningen skulle hamna fel och jag skulle sövas, jag ville ju så gärna uppleva detta! Alla inne på operation var så fantastiskt gulliga, pratade och skämtade hela tiden, fick mig att slappna av och känna mig lugn, fantastiska människor ❤️. Jag pratade om pizza, och de skrattade och sa att det var första gången de hört de samtalsämnet inne på op. Haha.
När jag legat där cirka 20 minuter (kändes super lång tid) så sa de ”bakom skynket” nu får ni vara beredda! Pelle, som satt precis bakom mig och klappar på min kind och frågade mig varje minut ”går det bra Ia?” tog nu fram kameran…