Jag har alltid vetat att någon gång kommer det där samtalet komma, det där som får magen att knyta sig och tårarna samlas i en stor klump i halsen. Jag har alltid vetat att en dag kommer det, men förträngt att de kommer bli så.
Igår kom det samtalet.
Jag bröt ihop ganska så direkt.
Livet är så orättvist, så jävla orättvist.
Klockan är inte ens sju och jag sitter och väntar på att kunna åka upp till sjukhuset, men får nog hejda mig en stund. Snart snart kramas vi igen och jag får hålla din hand samtidigt som jag kämpar med att hålla tårarna borta, jag vill ju visa mig stark för dig, så som du alltid visat för mig ❤️
Styrkekram, tänker på dig. Livet är verkligen orättvist.
<3 kram
Usch då, det låter inget vidare 🙁 men jag kan bara hålla med, livet är så jävla orättvist! Kram
Styrkekram till dig