✖️gnäll✖️

Dagen började som de flesta andra. Morgonröjet hemma innan lämning på föris. En liten promenad (storm) och sedan till öppna förskolan. Lite häng där och ytterligare en promenad (fortfarande storm) och sedan hämtade O på föris. 

Dags att gå mot tandläkaren för att dra ut tanden. Peppen har varit enorm. Han var redo. Nu skulle tanden ut. Men många frågor om hur ont det skulle göra. 

Väl där gick han in själv med tandläkaren (rekommenderas av tandis) och en lång stund senare kom han ut. Det hade misslyckats. Tandläkaren fick inte ge han spruta med bedövning. Han sa till O att han fick komma tillbaka när han var redo igen. På riktigt redo.

Vi började klä på oss och jag tyckte det var synd att det nu inte blev några nya fotbollsskor idag och inte heller någon present från mormor. Tandvärken kommer vara så pass illa att du förmodligen inte kommer kunna äta något godis från påskägget etc.

O vred och vände på sig och sa sedan att den ska ut. Jag sa till han att gå och knacka på tandläkarens dörr igen och berätta att du var redo. Han blev mottagen ytterligare än gång.

Några minuter senare kom han ut själv. Berättade att hon fått sprutan och nu ska tanden dras ut. Av egen erfarenhet vet jag ju att man måste vänta en stund innan bedövningen kickar in. Så vi väntade där tillsammans i det trånga väntrummet som alltid håller en värme på cirka 25-30 grader varmt. Underhålla bebis och femåring medans det rullade in patienter hela tiden. Till slut (40 min senare) kom tandläkaren ut och tittade frågandes på mig… O hade inte alls fått någon spruta. Inte tillräckligt iaf. Han hade vrålat stopp och rest sig från britsen. Tandläkaren gav då upp. Kanske borde han följt med ut och sagt att det ännu en gång misslyckats. 

Men tandläkaren sa nu att jag har fortfarande lite tid kvar så ska vi passa på att göra detta nu!? Jag peppade O som bara den! Och till slut följde han med tandläkaren in en tredje gång.

Strax därefter kom han ut med tårar längs kinderna. Sprutan var satt! Phu.

Ännu en väntan på att bedövningen nu faktiskt på riktigt skulle kicka in…

Vid det här laget var det lilla super varma väntrummet fullt. L var hungrig, trött och inte alls på humör längre. Vi hade nu varit där i två timmar. I det pyttelilla super varma väntrummet.

O blev inkallad igen. 

Jag trängde in mig i ett hörn och gav L en flaska mat. Under tiden hör jag O vråla och vara ledsen i ett rum lite längre bort. Det var fruktansvärt att höra min lilla ha så ont! Försökte verkligen koppla bort det och fokusera på L istället. De övriga i väntrummet tittade sig omkring och undrade ju såklart vad det var som pågick i rummet intill.

Sen kom han ut. Helt förstörd. Genomsvettig. Gråtandes. Blodig och med tanden i handen. Jag höll på att kräkas för jag hade sådan huvudvärk. Sedan grät han nonstop i en timma. Sipprade på en milkshake för att bedöva smärtan med jag och syster åt en sen lunch på EH.

Sen gick vi hem. I stormen. Min tandlösa son och jag. En sovandes L i vagnen. Matade fåglarna på vägen hem. Det tycker vi är mysigt. 

Väl hemma var vi alla väldigt trötta. La oss på soffan och vad händer då? L vaknar såklart. Då var mitt tålamod skapligt nere i botten. Huvudvärken var kvar. Vi fick chilla på golvet istället ♥️.

Shit vilken dag. Vilken stor dag i Oliwers liv. Vilken jobbig födelsedag för min del. Imorgon tar vi nya tag ⭐.