Vi har fått en liten tonåring i huset. Det ska tjafsas om precis allting och sägas emot. Lyssnar inte, är katig och härmas. Minst en gång om dagen vill jag själv slänga mig på golvet och bryta ihop. Kanske jag skulle göra det mitt framför ögonen på den lilla tonåringen? Skulle han då förstå lite grann? Att han sedan triggar igång den lilla gör saken bara till ett ännu mer kaos.
Denna morgon var det extra stressigt. Gympapåse, lånebok, läsläxa. Allt ska med i väskan. Och såklart en frukt. En frukt det alltid blir tjafs om för att det är inte ”rätt” frukt. Jag försöker få han att förstå att äter man bara en halv smörgås och en liten kopp yoghurt till frukost behöver man äta en banan, inte en clementin. Men det är omöjligt att nå fram där, det blir kortslutning, precis som det blir om ALLA diskussioner vi har. Fram med kläder till barnen. Ännu en diskussion, vill inte klä på sig. Efter tionde gången så kanske äntligen kläderna sitter på. Förutom strumporna då såklart, så de får man tjata om ytterligare några gånger. Borsta tänderna, NEJ. Jag gör det sen, ett sen som aldrig bli av så därför säger jag NU. Så efter ett antal tjat blir till slut tänderna borstade. Frukosten, inget morgonfrukostperson där inte men jag kan inte skicka mitt barn till skolan på tom magen. Tjatet och övertalningen pågår även här…
Promenader till skolan går i slowmotion. Varför går vi så snabbt, jag orkar inte det!? FÖR ATT VI ÄR STRESSADE, FÖR ATT OM DU GJORT DE FÅ GREJERNA DIREKT SOM JAG BER DIG OM PÅ MORGONEN SÅ SKULLE VI INTE BEHÖVA STRESSA!!
Avslutningsvis blir det iaf en puss och kram innan han kilar in i skolan. Som om det har varit världens underbaraste morgon. Allt för att mammans samvete ska kännas lite bättre eftersom det har varit många skrik och hot under morgonen.
Någon mer som känner igen sig? Vad gör ni för att komma runt problemen och tjafset?
Jag vägrar ju låta mig ges heller, han kan ju inte få vinna alla krig.
Denna brukar hjälpa mig ibland, behöver bli påmind över Astrids kloka ord.
