Min första fröken när jag började skolan hette Gunilla. Gunilla var en tant (i en sjuårings ögon) och hon gillade inte mig. Jg ifrågasatte för mycket, hade svårt att koncentrerar mig en längre stund och var ett riktigt energiknippe. Dessutom hade hon en orm. Ormen hette Lizzy och jag hade redan då stark fobi för ormar. Men Gunilla insisterade på att ta med ormen till skolan så alla skulle få se och ”klappa”. Det gick mindre bra för mig in man säga. Ja ni förstår ju att hon ogillade mig ganska mycket.
Oliwer är precis likadan som mig men dessa pedagoger lyckas vända det till något positivt och tar fram hans bästa sidor.
Oliwers första kvartssamtal idag i skolan. Så mycket beröm att man blir tårögd. Han har viljan att lära sig och ger inte heller upp. Hans språk och tal är super bra och vi fick beröm för att vi alltid läst mycket böcker för honom, något vi kommer fortsätta med.
Tänk om jag fått möjligheten att ha så fina lärare som Oliwer fått! Jag tror livet kanske hade sett lite mer annorlunda ut.
Som fröken sa idag, ”alla är bra på något, så är det bara” och så sant. Det var inte precis de jag fick höra som sjuåring.
