Livet är verkligen så fruktansvärt jävla orättvist. Den tanken slår mig ganska ofta och vid varje gång så är det som att någon slår bort en bit av hjärtat.
Det som vi går igenom nu har så många andra gått igenom, det är inget unikt, vi är inte ensamma, men det är första gången för oss. Jag kommer finnas där till varje sekund, för livet och minnena är det viktigaste vi har. Det är ju dem vi lever för, iaf jag.
Jag har en pappa som är sjuk. Han är inte bara sjuk, han är väldigt sjuk. Jag har även en vän som går igenom något liknande. Jag skulle aldrig ge upp denna vän, inte för nåt i världen. Jag kommer alltid finnas där, för hen är ju MIN VÄN, oavsett vad som händer. Men de finns de människorna som faktiskt ger upp en människa när denne blir sjuk, och fy helvete vad jag kommer spy galla över dessa en dag. Jag tänker ofta på vad jag kommer säga till dessa om jag möter dem, och då jävlar ska de få höra mina innersta tankar, och lite till.
Tänk, nej tänk inte bara för att en dag kommer jag också (med största sannolikhet) bli sjuk. Få cancer. Tänk om alla mina (som idag är nära vänner) bara skulle ge upp hoppet om mig, inte bry sig, inte ringa, ingenting, bara för att man är sjuk. Är det inte helt ofatt att man kan göra så? Då kan vännerna redan nu slopas. Och tänk om denne hade vetat detta föra en massa år sedan… Att bli denne en dag skulle bli sjuk och då även lämnad. Lämnad av sina bästa och närmsta vänner. Jag tror man hade tittat på dem med lite andra ögon då. För det var inga riktiga vänner. Nej bara en bunt fega svikare.
Ta vara på era nära och kära, livet är skört. Lova mig det. Det är ingen klyscha, det är det sanna jävla orättvisa livet. Och orden ”det finns alltid någon som har det sämre” varken hjälper eller lindrar ett jävla skit.
Jag vill ha min pappa kvar, Oliwer vill ha sin morfar kvar, helst för alltid, men snälla snälla, en stund till, en lång stund till.
Fuck the betrayer. Fuck cancer.
Usch, jävla cancer! Jag beklagar verkligen och håller tummarna för er pappa. Kram